Ända sedan jag började jobba i höstas så har det varit oerhört tungt. Jag jobbade så himla hårt i våras med att ändra mitt synsätt på själva jobbet, och jag tycker faktiskt att jag har lyckats väldigt bra. Jag har lärt mig så himla mycket av det som hände och framförallt har jag ändå lyckats med att ändra mitt beteende.
Men, med tanke på vår arbetssituation just nu så tror jag faktiskt inte att det hade spelat någon roll vem som hade jobbat, till och med Hulken hade varit utmattad efter en dag. Jag var hos min samtalsterapeut i måndags, och hon blev helt chockerad när jag berättade hur det var och då har vi det ändå inte värst. Det ÄR väldigt mycket och vissa dagar har jag gått hem och nästan bara stirrat in i väggen för att jag har varit så trött i huvudet. Men, det börjar bli bättre. Först och främst har det lugnat ner sig lite efter skolstarten, precis som det alltid gör men sen har vi fått rutinerna att funka och barnen har lärt känna oss och vice versa.
Men sen så är det också vetskapen om att jag bara kommer vara kvar sju månader till, och det känns faktiskt som en livlina just nu. Det är ganska skönt att tänka så när det är som värst, för oavsett ifall jag kommer in på någon utbildning så har jag faktiskt bestämt mig för att säga upp mig. Från början hade jag bara tänkt begära tjänstledigt, men jag känner att det är dags att helt enkelt göra något nytt. Kommer jag inte in i Uppsala så tänker jag att Göteborg kan bli bra eller så kanske jag åker ut i världen som reseledare eller nanny igen. Vad vet jag, det är helt enkelt helt öppet vilket både är lite läskigt men också spännande! Herregud, tiden kommer gå så himla fort och snart står jag där och har jobbat min sista dag. Nääää, nu kan vi inte prata mer om det här för då kommer jag bli lite ledsen i ögat, för att citera Lunarstorm!
Hoppas ni har en fin lördag, vad gör ni? Själv är jag i Sundsvall tillsammans med mitt jobb, och jag ska ta tag i mig själv och beställa den där nya soffan som jag pratat om i flera år. Heja mig!
