Jag har varit så trött, så trött och jag vet inte ens om jag kan beskriva hur förlamande den tröttheten har varit. Och det är så fruktansvärt olikt mig, för i vanliga fall har jag tusen bollar i luften och energi till det mesta. Och framförallt har jag förut kunnat bita ihop och ta mig igenom de dagar när jag varit lite tröttare, men helt plötsligt så gick det inte. Jag har ju haft en hel del stressymptom under hösten, men när jag bara satt och grinade när jag skulle till jobbet, då var det dags att för första gången lyssna ordentligt på kroppen. Sedan jag var sexton år gammal har jag jobbat nästan oavbrutet och jag har inte haft en riktig semester/ledighet sedan dess. Jag har alltid jobbat på helger, lov och innan/efter mina lektioner när jag gick i skolan. Det sliter på psyke och kropp, speciellt när det ligger väldigt mycket bakom det som jag inte orkat/kunnat/velat ta itu med… Och det är väl antagligen därför som det gått så långt och jag är i den sitsen jag är i just nu.
Men, häromdagen så kom det en liten strimma av hopp. Jag kände mig rastlös för första gången på väldigt, väldigt länge. Jag känner mig mycket, mycket piggare nu. Jag är fortfarande lite trött i huvudet, men absolut inte i närheten av hur trött jag varit förut och jag har dessutom kunnat/orkat umgås med andra människor än min familj vilket också känns som ett framsteg eftersom det innan har känts som att typ klättra upp för Mount Everest. Nu har det ju i och för sig bara hänt två dagar, men det är två dagar mer än för några veckor sedan och även de minsta framstegen är viktiga!