Jag vet inte om ni kommer ihåg det, men i juli skrev jag ett inlägg om att nästan ta slut. Jag var verkligen helt förstörd i början på juli, och under min semester så hade jag många tankar på hur jag skulle göra för att det aldrig skulle bli så igen. Jag hade så mycket planer och idéer att det nästan är skrattretande, för idag nästan sex månader senare sitter jag i exakt samma sits igen men kanske till och med lite värre?
Under hösten har jag varit sjuk hur mycket som helst, börjat glömma bort saker och blanda ihop grejer, jag har varit otroligt trött, sur och grinig. I vanliga fall är jag tjejen som har stenkoll på allt, så det har varit en läskig upplevelse att helt plötsligt knappt ens veta vilken dag det är. Jag vet inte riktigt vad som hände, men mina planer gick käpprätt åt helvete när jag slängdes in i jobbkarusellen igen. Jag är ju, vilket ni som följt bloggen länge vet, en människa som ofta bedömer mitt värde i mina prestationer vilket gör att jag ALLTID prioriterar jobbet och sedan liksom glömmer bort allt annat som får mig som person att må bra. Allt det jag skulle göra under hösten; läsa, sova, träna, umgås med mina vänner, äta bra mat, yoga och så vidare har hamnat i skymundan. Exakt såhär har det varit. Små sår som legat och skavt alldeles för länge. Jag har medvetet bortprioriterat yogan till exempel, för jag vet att det är mycket skit som lagts på hög och jag vet också att om jag yogar så kommer det fram och jag har inte orkat ta tag i allt.
Jag har precis som jag skrev lagt allt på hög och inte pratat med någon om det här förrän jag åkte ner till Göteborg för att hälsa på min faster och hennes familj. Hon är väldigt bra att prata med och hon gav mig en riktig ögonöppnare eftersom hon verkligen förklarade att alla de symptom jag haft under hösten tyder på väldigt mycket stress. Och jag vill verkligen inte gå in i väggen 23 år gammal, jag vet dessutom att en sjukskrivning skulle göra mig ännu mer stressad eftersom jag identifierar mig så mycket med mitt jobb. Det är ganska jobbigt att inse att jag inte kan göra allt och vara överallt hela tiden, men jag försöker. När jag kom hem från Göteborg pratade jag faktiskt med min chef och berättade vad som pågått under hösten och det är ett ganska stort steg för mig eftersom jag i regel lever efter devisen "ensam är stark". Jag vet ju självklart rent logiskt att ensam inte alltid är stark men det har hänt en hel del grejer i mitt förflutna där jag blivit ordentligt sviken av människor jag lämnat ut mig till, och därför har jag vant mig vid att jag alltid ska klara allt själv.
Så, vad händer nu? Jag vet faktiskt inte riktigt. Det är så svårt för även om jag planerar blir det inte alltid som jag tänkt mig vilket ovanstående text är ett bevis på, MEN jag tänker lite såhär; att om man är medveten om något som inte är bra så är det mycket lättare att förändra det. Jag får helt enkelt ta små, små steg och försöka komma på rätt köl igen.
PS. Jag tycker att det är oerhört jobbigt att lämna ut mig själv såhär, jag känner mig otroligt sårbar speciellt med tanke på att det har hittat hit en hel del människor från mitt "riktiga" liv som inte alltid får veta hur jag mår på riktigt eftersom jag har väldigt svårt att dela med mig av saker som är jobbiga för mig. Så var snälla om ni tänker kommentera.